Saltå Kvarn köper produkter från nästan alla världsdelar. Rårörsocker från Sydamerika, cashewnötter från Afrika, böner från Asien etcetera. Alla transporter av dessa våra produkter bidrar till växthuseffekten. Vi försöker efter bästa förmåga transportera så effektivt som möjligt. Men det går inte komma ifrån att det alltid blir en rest av koldioxid som vi inte kommer åt. Genom ett samarbete med Zeromission har vi en ambition att kompensera för dessa utsläpp. Det gör vi genom att först räkna ut hur mycket koldioxid av transporten ger upphov till. Exempelvis bidrar våra transporter av 100 ton fikon från Turkiet med 22 ton koldioxid. Genom Zermission betalar vi en årlig avgift för att träd ska planteras i Uganda. Trädets stapelföda är ju koldioxid. För att kompensera 22 ton koldioxid behövs en yta av 2000 m2. Trädplanteringarna skapar samtidigt nya resurser och bidrar till en hållbar lokal utveckling. Planteringsprojekten övervakas och följs upp av en brittisk organisation som också certifierar projekten och har en löpande tillsyn. Metoden för trädplantering kallas Plan Vivo-metoden. Vilket innebär att endast småskaliga familjejordbruk ingår i projektet som också ska säkerställa sociala positiva mervärden. Certifieringeng säkerställer att projektet inte har någon annan negativ ekologisk påverkan. Det här har fått en del kritik. Man anser att det är en form av avlatsbrev. Vi tycker ändå att det är det bästa vi kan göra. Även Folksam, V&S och Max hamburgare gör samma sak.  

JU


I mitten på sjuttiotalet blev Carl-Emil sjukskriven. Han hade problem med ryggen och skulle vara borta ett par månader och det fanns ingen bagare som kunde ta hans plats under tiden. Någon kom att tänka på Barsja, en rysk kvinna som bodde på andra sidan av Järna. Hon var känd för att baka det godaste bröd och så frågade man då henne. Hon var inte så pigg på det i början för hon hade fem barn varav de minsta inte ännu börjat skolan. Dagis? Nej, det var inte Barsjas stil! Barsja bakade inte bara eget bröd. Hon sydde alla kläder till hela familjen och allt var fantastiskt vackert med band och broderier. Allt hon rörde vid blev vackert. Hela deras hus var som taget ur en saga.
Efter lite övertalning så började Barsja i bageriet. Det gällde ju bara ett par månader. Men, Carl-Emil blev aldrig riktigt bra i ryggen och kom inte tillbaka till Saltå, så Barsja blev kvar i många år.
Det var en ny tid för Saltå Kvarn. Bageriet blev inte bara ett bageri, utan också en plats för samtal och umgänge. Barsja lät många människor arbeta och hjälpa till i bageriet och hon tyckte det var viktigt att maskinerna var tysta ibland så att man kunde samtala medan man jobbade. Innan fanns ett bröd som kallades ”Saltå Ljusa”. Det var ljust förstås men var krångligt att framställa och blev snabbt torrt och smuligt. Det blev dags att försöka sig på brödet som Barsja brukade baka hemma åt familjen. Det var ett surdegsbröd med ryskt ursprung – Barsja bodde i Ukraina som barn – och det skulle knådas för hand. Precis som hemma. Så skippade man då Saltå Ljusa och började baka Barsjabröd. Det blev snabbt populärt och vi var många som samtalade och skrattade medan vi knådade Barsjabrödet.

Barsjabrödet är fortfarande ett av våra populäraste bröd.

Lena E.

 

 

När jag läste på IHR 1988/89 (ja det är länge se´n). Då var våra lärare – Chris Ottander och Evert Medbo – noga med definitioner. Bland annat hade reklam en mycket strikt betydelse. PR var något annat och marknadsföring var hela klabbet (”allt man gör för att nå sina mål”). Nu har jag fått en del kommentarer kring att Saltå Kvarn inte använder reklam. Man tycker att vi är ute och cyklar. Att blogga är reklam etcetera. Tydligen gäller inte gamla hederliga definitioner längre. Det är nog begripligt med tanke på hur medielandskapet har förändrats sedan slutet på 80-talet. Men för att förtydliga vårt ställningstagande lite: Saltå Kvarn köper inte medieutrymme i någon som helst form. Det är en enkel operativt vägledning i vårt arbete. Vi försöker hitta mer jämnbördiga former för dialog med våra målgrupper. Det kan säkert ifrågasättas – men det är i alla fall så vi tänker.

JU

Saltå Kvarn köper varje år flera tusen ton spannmål från biodynamiska bönder som vi skriver kontrakt med. Vi vet inte hur stor deras skörd blir och de vet inte vad de kommer att få betalt av oss – ändå skriver vi på, och det funkar. Det här har jag haft lite svårt att vänja mig vid. Men är Moder Natur en del av vår affärsverksamhet så är det bara att gilla läget. Skördens storlek hos bonden – som påverkas av många faktorer – är i högsta grad prispåverkande. Ju högre skörd, ju lägre pris får vi betala per kilo – även om vi oftast betalar bättre än alla andra. I år har mycket sett bra ut när det gäller skörden. Vädret har varit topp på många ställen – ända tills nu. Nu håller värmen och torkan på att knäcka grödorna. ATL – som är lantbrukets affärstidning – beskriver situationen som lika illa som vid torkan 1992 (vid den tiden tänkte jag nog som alla andra ”torka? det är bara schysst väder”).  Men som sagt, läget börjar bli allvarligt. Därför har jag en undran: Är det möjligen någon som kan nå´n bra regndans – hör av er omgående. Jag dansar gärna med.

Johan Ununger, VD 

 

 

Idag skrev Dagens Media om att vi börjat blogga på Saltå Kvarn. Trevligt, förstås. Men kanske också lite ett uttryck för nyhetstorka. Hursomhelst. Jag blev intervjuad och som vanligt var jag ganska glappkäftad. Bland annat så sa ja visst något om att syftet med bloggen är också att vi kan bemöta de som har fastnat i att hela Ytterjärna har gått samman i en mystiskt sekt som vill ta över världen. Jag kallade dom lite slarvigt för ”rättshaverister”. Det var förstås olämpligt uttryckt. Och lika självklart högg ju journalisten på det. Men lite förvånad blir man när de som har kommenterat artikeln i Dagens Media just ger uttryck för sådana åsikter. De tycker på fullt allvar att vi ”antroposofer” är en sammansvetsat sekt som på något ondskefullt sätt vill ta över världen. Det är helt omöjligt att bemöta tror jag, eftersom denna föreställning verkar vara djupt känslomässigt förankrad hos de anonyma personerna. Men det hindrar inte att man blir lite ledsen när man läser det (lika ledsen som om någon skulle beskylla mig för att vara Djurgårdare – HEJA AIK). Allt vi vill på Saltå Kvarn är att tillhandahålla bra mat – av det naturen ger, och inget annat. Är det så farligt. 

Johan Ununger