Hej

Jag har ju skrivit lite om Barsja förut under Barsjabrödet. Det finns många historier att berätta om Barsja.

Det här var i juletid i början av åttiotalet. Barsja var i full gång med att baka pepparkakor till alla hon kände. Den här julen hade hon också fått en beställning på ett pepparkakshus till en bank i Stockholm. De skulle ha huset i sin julskyltning.
Barsja bakade och byggde både dagar och nätter. Vi undrade hur hon orkade och hur hon kunde hinna med allt!

Till slut var i alla fall huset klart och vilket hus det blev!
Jag kan nog inte med ord riktigt beskriva hur vackert det var men det var som klippt ur Tomtar och Troll. Det var ett stort hus fullt med karameller, nötter och mandlar, sockerblommor och kristyr. Det rykte ur skorstenen och glittrande istappar hängde ner från taken. Runt omkring stod majestätiska granar, fulla med små kulor i guld och silver och framför grinden väntade den ståtligaste julbock med släden fylld av godsaker och paket. Överallt gömde sig små tomtenissar och om man kikade in genom dörren som stod på glänt, så såg man hela tomteskaran sitta runt ett stort bord med vit duk med spetskant på. Där var dukat till fest och i det varma skenet från lyktorna satt tomtarna och åt sin julegröt.
Ja, det var sannerligen ett vackert pepparkakshus – och precis allt gick att äta!

Barsjas två äldsta söner skulle leverera pepparkakshuset till banken inne i stan och hon manade pojkarna att köra försiktigt så att inget skulle gå sönder. Det skulle ju stå i bankens fönster och folk kunde ju se om något var trasigt. De lovade så klart att vara försiktiga och gav sig iväg.
Trots att de växt upp med Barsjas konstverk varje jul, så var de särskilt imponerade det här året.
Under färden in till stan så satt de och pratade om vem som borde få ett sånt här fint hus. De tyckte mindre och mindre att någon tråkig bank skulle ha det och mer och mer att det var värdigt en prinsessa.
Och så blev det på det viset att de istället åkte till Stockholms slott och knackade på. ”Vi har en julklapp till prinsessan”, sa de .
Så överlämnades pepparkakshuset till hovet som lovade se till att kungafamiljen skulle få det.
Glada i hågen åkte pojkarna hem och de kände sig glada och upprymda över att gjort något så bra som att göra en riktig prinsessa glad.

Barsja blev ju lagom glad förstås. Hon blev ju tvungen att baka ett nytt hus åt banken och fick arbeta massor igen men hon förlät så klart sina söner. De hade ju gjort en bra sak även om det blev lite jobbigt för henne.

Och så var Barsja. Hon tillverkade de mest fantastiska saker och var givmild åt alla på alla sätt och vis.

Det året kunde man förresten se en liten prinsessan Victoria stå framför ett stort vackert pepparkakshus i Tv:s Jul hos Kungafamiljen.

Lena E

 

 


På 1700-talet var det ganska så nytt med kaffe i Sverige och i städerna öppnades så kallade Kaffehus. Det var bara män som tilläts besöka dessa kaffehus och det var där man diskutterade politik och annat viktigt.
Kvinnorna, som ju inte fick tillträde, ordnade så småningom egna samkväm med kaffe. De kallades Kafferep.
Kafferepen fortsatte nästan ända fram till våra dagar men nu är de väl inte precis så väldigt vanliga.
I vilket fall, Sju Sorters Kakor har väl alla hört? Det hänger också ihop med kafferepen. På 1800-talet blev det mer och mer kakor på kafferepen och sju sorters kakor var inte nog. Först skulle man ha vetebröd (typ kanelbulle), sedan ”finbit”, som kunde vara mazarin eller liknande. Efter det minst sju sorters kakor och inte nog med det – sen var det dags för tårtan! Inte illa vad de damerna lyckades få i sig 🙂

Det ryktas förresten om att Sju Sorters Kakor är på väg tillbaka. Likaså bryggkaffe i liten kopp med fat.

Lena E


I mitten på sjuttiotalet blev Carl-Emil sjukskriven. Han hade problem med ryggen och skulle vara borta ett par månader och det fanns ingen bagare som kunde ta hans plats under tiden. Någon kom att tänka på Barsja, en rysk kvinna som bodde på andra sidan av Järna. Hon var känd för att baka det godaste bröd och så frågade man då henne. Hon var inte så pigg på det i början för hon hade fem barn varav de minsta inte ännu börjat skolan. Dagis? Nej, det var inte Barsjas stil! Barsja bakade inte bara eget bröd. Hon sydde alla kläder till hela familjen och allt var fantastiskt vackert med band och broderier. Allt hon rörde vid blev vackert. Hela deras hus var som taget ur en saga.
Efter lite övertalning så började Barsja i bageriet. Det gällde ju bara ett par månader. Men, Carl-Emil blev aldrig riktigt bra i ryggen och kom inte tillbaka till Saltå, så Barsja blev kvar i många år.
Det var en ny tid för Saltå Kvarn. Bageriet blev inte bara ett bageri, utan också en plats för samtal och umgänge. Barsja lät många människor arbeta och hjälpa till i bageriet och hon tyckte det var viktigt att maskinerna var tysta ibland så att man kunde samtala medan man jobbade. Innan fanns ett bröd som kallades ”Saltå Ljusa”. Det var ljust förstås men var krångligt att framställa och blev snabbt torrt och smuligt. Det blev dags att försöka sig på brödet som Barsja brukade baka hemma åt familjen. Det var ett surdegsbröd med ryskt ursprung – Barsja bodde i Ukraina som barn – och det skulle knådas för hand. Precis som hemma. Så skippade man då Saltå Ljusa och började baka Barsjabröd. Det blev snabbt populärt och vi var många som samtalade och skrattade medan vi knådade Barsjabrödet.

Barsjabrödet är fortfarande ett av våra populäraste bröd.

Lena E.

 

 

Första gången jag träffade bagarna på Saltå Kvarn var när jag följde med mamma då hon hämtade papper i bageriet. Det fanns inget riktigt kontor ännu, utan hon skötte bokföringen hemma vid ett litet skrivbord i sovrummet. Bageriet var då beläget i källaren i ”Bagarbo” på Saltå. Kvarnen låg ett hundratal meter bort. Det här måste varit 1968. Bagarbo hörde till ett hem för förståndshandikappade pojkar, Saltå Arbetsskola som idag heter Saltå By. Man hade bakat bröd åt Saltå Arbetsskola i Bagarbo under ett antal år men efterfrågan växte och man startade Saltå Kvarn 1964. Då köpte man också den gamla bygdekvarnen intill.

Det var varmt som i helvetet i Bagarbo. Man hade vedeldad ugn och luften var het. Det gick knappt att andas och man blev genomsvettig efter bara någon minut. Spännande var det ändå med elden, värmen och alla bröd som doftade och de glada bagarna som i mitt minne nästan ser ut som sotare eller sådana som eldar ånglok. De var rätt mörkt i bageriet och de skrattade och skojade och deras tänder lyste vita i de svettiga ansiktena. Framförallt Sture, ugnaren, spelevinkade omkring och ville gärna visa hur man tog ut bröd eller eldade. Carl-Emil, han som startat bageriet, var av den lugnare typen och det var hans recept man bakade efter. Där fanns också Jean. Både Jean och Sture kom från Skåne och de båda pladdrade på och ibland fattade jag ingenting.

Vi hämtade papperen och så fick vi nybakad bröd med hem. Min pappa som kommer från Tyskland var överlycklig. Han hade aldrig gillat de svenska, söta limporna och nu kunde han äntligen få riktigt bröd. Han tyckte mest om Fullkorn medan jag var mest förtjust i Fruktbrödet. 1970 byggdes sedan det nuvarande bageriet, alldeles intill den gamla kvarnen och man flyttade ut ur Bagarbo. Bagarna flyttade med förstås och mamma fick ett eget kontor. Det var då jag kunde börja städa :-).
Fullkorn, Graham och Fruktbröd flyttade också med och de bröden bakar vi fortfarande efter Carl-Emils recept.