Varistor, Happy Hazelnut, Reportage Haselnüsse, Türkei, August 2015. (Bild kellenbergerkaminski)

I vårt arbete på Saltå Kvarn möter vi många människor som har bidragit enormt till den ekologiska odlingens utveckling i världen. En av dem är Mehmet Ali Isik.

Mehmet Ali Isik växte upp i Turkiet i en familj som odlade druvor. 1974 startade han ett företag som köpte och sålde russin och olivolja. I slutet av 80-talet fångade han upp att det fanns ett intresse utomlands för ekologiska produkter och han insåg att det var här hans framtid fanns. Mehmet Ali Isik hade på nära håll sett hur kemikalieanvändningen ökat under många år. Med egna ögon hade han sett hur denna typ av jordbruk snarare gett motsatt resultat med utarmade jordar som konsekvens. Med den kunskap om odlingen som han hade förstod han att ekologisk odling skulle bli en tuff utmaning. I Turkiet har man inte genomfört någon skiftesreform. Därför är odlingslotterna i Turkiet fortfarande små och utspridda. I Turkiet har den genomsnittlige odlaren sex hektar mark, i Sverige är motsvarande siffra runt 41 hektar. Att det här ställer till problem vid ekologisk odling insåg Mehmet Ali Isik – om grannen odlar o-ekologiskt så blir det svårt att skydda den egna ekologiska odlingen om grannen använder kemiska bekämpningsmedel, de kan lätt blåsa in på den ekologiska odlingen. Mehmet Ali Isik bestämde sig för att försöka övertyga odlare i en hel by att ställa om till ekologisk odling och på så sätt ta bort risken för att kemikalier från o-ekologiska odlingar skulle sprida sig till de ekologiska. I och med att han var övertygad om att dessa byar skulle få det bättre än andra o-ekologiska byar kallade han sitt projekt för ”Happy Village”. Även om arbetet till att börja med syftade till att skapa möjligheter för certifierad ekologisk odling och skydda dem från de o-ekologiska odlarnas aktiviteter hade Mehmet Ali Isik högre ambitioner än så. Sedan år 2000 finns ett uttalat mål med projektet att förbättra levnadsstandarden och de sociala villkoren i byarna, för såväl de bofasta familjerna som för de familjer som kommer dit och arbetar i samband med skörden. Att grundläggande sociala villkor efterlevs i hela produktionskedjan, från odling till slutlig export, certifieras sedan 2010 av en tredje part enligt standarden Fair TSA.

 

Druvor

 

Idag finns 150 Happy Village-byar i fem regioner. Totalt är 3.000 odlare med i projektet och det omfattar 11.000 hektar. Den vanligaste grödan är soltorkade druvor – sultanrussin. Men byarna odlar också fikon, aprikoser, hasselnötter, mullbär, valnötter, pistagenötter, pinjenötter, plommon, päron, persikor, körsbär, äpplen, jordgubbar, hallon, tomater och paprikor. Mehmet Ali Isiks företag har idag åtta heltidsanställda agronomer som ger odlarna den kunskap och de verktyg de behöver för att bedriva en framgångsrik ekologisk odling. Hjälpen som odlarna får är kostnadsfri, men även om man är medlem i en Happy Village finns inget tvång på att sälja just till Mehmet Ali Isiks företag.

 

Odlare

 

Ett konkret exempel på vad projektet har åstadkommit är ett bostadshus i byn Akköy. Det vanligaste är att skördearbetare bor i enkla tält byggda av presenningar. Här har man genom projektets finansiering kunnat bygga ett par bostadshus i anslutning till de fält där byns druvor torkas till russin. I husen finns sovrum, kök och badrum som innebär en väsentlig höjning av levnadsstandarden för de skördearbetare som får bo i dem. Det finns också en lekplats och en köksträdgård.

 

Köksträdgården

 

När vi besökte byn i september pratade vi med en av skördearbetarna. Han hade kommit till byn under många år med sin familj. För byns odlare är det en stor fördel om man lyckas locka samma arbetare att komma tillbaka år efter år eftersom de kan utbildas i de tekniker som ger optimala förutsättningar för torkningen av druvorna. Saltå Kvarn kommer nu att ge projektet ekonomiskt stöd till ytterligare en byggnad så att fler arbetare får inkvartering.

 

Bild på bostadshuset alternativ 2

 

Ekologiska russin från Turkiet är en av Saltå Kvarns mest sålda produkter. Vi satsar nu ytterligare på dessa både ekologiskt och socialt hållbara russin genom att utöka sortimentet med en liten russinförpackning för barn. Den nya produkten är ett 6-pack av små russinaskar. Läs mer här: Saltå Kvarn ökar satsning på goda russin som gör gott!

Russin mini_1_lr

Åsa och Mårten har varit i Bolivia och besökt odlare och leverantörer av sesamfrö och quinoa.

I mars var Åsa och Mårten i Bolivia och besökte några av våra leverantörer. Åsa har tidigare bloggat om quinoa. Nu ska det handla om sesamfrö!

En flygresa mellan La Paz och Santa Cruz de la Sierra tar bara en timme. Men när man kommer från La Paz och den karga högplatån känns Santa Cruz de la Sierra som ett helt annat land. Eller en helt annan kontinent. Det är stora skillnader mellan västra och östra Bolivia – temperaturen, luftfuktigheten, växtligheten, djurlivet, maten och sist men inte minst höjden över havet.

I Santa Cruz de la Sierra är klimatet tropiskt. Årsmedeltemperaturen ligger över 20 grader. Området runt staden Santa Cruz, som den kallas för i dagligt tal, är jordbruksbygd. De flesta lantbrukarna har små odlingslotter och vanliga grödor är till exempel majs, sojabönor och jordnötter. Lantbrukarna har även djur på sina gårdar som kor, grisar och höns.  De flesta lever mycket enkelt – utan gas, elektricitet eller rinnande vatten.

Här runt Santa Cruz odlas Saltå Kvarns sesamfrön. I vårt sortiment har vi både oskalade och skalade sesamfrön.

I Bolivia är sesamfrön ett ”nytt” frö. Men i andra delar av världen har sesamfrön har odlats mycket länge, ett antal tusen år. Sesamfrön har ett högt innehåll av fett – så mycket som hälften av fröet är fett – varav det mesta är omättat och fleromättat fett. Sesamfrön är också kända för att innehålla mycket kalcium. Detta gäller främst oskalade sesamfrön, även om skalade sesamfrön innehåller kalcium. Förutom sitt näringsinnehåll är sesamfrön mycket goda. Det godaste är att rosta oskalade sesamfrön, då får man verkligen fram sesamfröets nötiga smak!

Sesamfält

Mårten på fältet

Sesam heter Sesamum indicum på latin och hör till familjen sesamväxter. Det är en hög växt som kan bli upp till 2,5 meter hög. Sesamblomman är en mycket vacker blomma, vit med inslag av rosa och lila.

Sesamblomma

Sesam behöver mycket värme under lång tid för att mogna. Efter ungefär 120 dagar har en kapsel bildats där sesamfröna ligger på rad inuti och mognar.

Frökapslar

När bladen på sesamväxten har börjat torka skördas sesamväxten med hjälp av en machete. Sesamen staplas upp i kärvar på åkern och torkas under 14 dagar.

Sesam på tork

Sesamkärve

När kapseln torkat ordentligt gör man precis likadant med sesamfröna som med quinoa, man lägger ut en pressening och slår på sesamväxten. På så sätt trillar sesamfröna ut ur kapseln och kan samlas upp från presseningen. I vissa fall låter man plantan torka ytterligare en tid för och göra om processen – allt för att se till att alla fröna tas till vara. På åkern sorterar man även sesamfröna en första gång, precis som jag har berättat att man gör med quinoa. Sesam odlas i växelbruk mellan träda och andra grödor som till exempel jordnötter, sojabönor eller sorghum. Sorghum eller durra är ett gräs som används bland annat till foder.

Durrafält

Durra

Saltå Kvarns leverantör av sesamfrön i Bolivia är ett privat företag med en stor passion för att göra gott – att hjälpa små lantbrukare att kunna leva av sin mark. Företaget köper sesamfrön från ungefär 1.000 familjer runt Santa Cruz. Familjerna har olika stora gårdar, allt från en hektar upp till 45 hektar. Men de flesta familjer har mellan en och fem hektar och kombinerar odlingen med djurhållning.

Zackarias, en av de 1.000 odlare som levererar sesamfrön till Saltå Kvarns leverantör, odlar sesamfrön sedan sex år tillbaka. I år odlar han sesamfrön på två hektar. Zackarias bor tillsammans med sin fru och deras sju barn alldeles i närheten av odlingen. De håller just nu på att bygga ett nytt hus. Förutom odlingen livnär de sig också på 10 kor. Zackarias berättar för oss att han har haft stor otur med årets skörd. En stor del av skörden har blivit förstörd av termiter. Enligt Zackarias är termiter det skadedjur som han har haft mest problem med i odlingen av sesam.

Zackarias

Termiter är, trots vad man kan tro, inte nära släkt med myror. De är istället närmare släkt med kackerlackor. Men termiter lever precis som myror i samhällen med en social struktur och bygger stora ”stackar”. Termitboet på bilden här nedanför är övergivet, men det är otroliga byggnadsverk som de kan skapa. termiter lever av cellulosa av olika slag och vissa arter (det finns flera tusen) är skadedjur och orsakar stora skador på odlingar.

Termitstack

I Bolivia är det allmän skolplikt precis som i Sverige. Barnen går i skolan på förmiddagen. På eftermiddagen går de allra flesta hem för att hjälpa till på gården. Under ett av våra fältbesök träffar vi Carlos. Carlos är en av sju söner i en familj som odlar sesamfrön. Familjen odlar sesamfrön på fem hektar. Carlos berättar för oss om växtföljden på deras mark: Första året odlar de djurfoder, till exempel majs eller sorghum, andra året odlar de sesamfrön. Tredje året ligger marken i träda. Förutom odlingen har även familjen grisar. Grisarnas gödsel komposteras och används som gödsel.

Carlos

Eftersom sesamfrön är en ny gröda för de allra flesta har vår leverantör anställda som hjälper och ger odlarna råd i hur de ska odla sesamfrön. Vi besöker även företagets kontor och deras två anläggningar. På den ena anläggningen rensas sesamfröna från till exempel stenar, ogräsfrön, växtdelar och fula fröna. I en annan del av Santa Cruz ligger anläggningen där de sesamfrön som ska säljas som skalade skalas. Skalningen görs med hjälp av vatten som snurrar runt i snabb hastighet, vilket får skalen att lossna. Efter skalning torkas sesamfröna, för att sedan sorteras en sista gång innan de packas i säck. Sedan börjar den långa resan till Sverige. Transporten sker på samma sätt som quinoan. Du kan läsa hur i min tidigare bloggpost Våra leverantörer – Quinoa del II.

Jag tänker avsluta min berättelse från Bolivia med Ali Baba och de 40 rövarna, sagan om den fattiga vedhuggaren från sagosamlingen Tusen och en natt. Jag har läst sagan många gånger och ofta funderat på varför grottan kallas just ”Sesam”. Och i Bolivia fick jag veta varför. Det finns en sorts sesam som kallas ”golden sesame” eller gyllene sesam. Precis som namnet antyder är fröet mycket vackert och förr i tiden användes sesamfröna som betalningsmedel. Så det som fanns i rövarnas grotta var inte pengar utan sesamfrön. Idag är sesamfrön inget som man blir rik av att odla, men för många familjer ökar livskvaliteten när de kan leva på det som marken ger.

Åsa

Sista delen i Åsas inlägg om quinoa.
Här hittar du del I och del II

Jag har i mina två tidigare bloggposter jag berättat om odlingen av quinoan och om verkligheten för de människor som odlar quinoan.
Odlarnas stolthet för quinoan är stor, det märks på flera olika sätt. Det mest konkreta är att alla de rätter som Mårten och jag serverades innehöll quinoa i en eller annan form. Här ska jag bara kort visa några exempel på vad vi åt under vår resa på Altiplano i Bolivia.

Salteñas skulle jag beskriva som en sorts pirog som innehåller grönsaker och ibland även kött. De salteñas som vi åt var bakade på bland annat quinoamjöl. Salteñas kan man köpa på gatan i små stånd.

Soppor, både grönsakssoppor och soppor med kött, innehåller ofta quinoa.

En frukost blev vi serverade en omelett som innehöll kokt quinoa och grönsaker.

Att besöka Altiplano utan att äta lamakött är som att åka till Gröna Lund utan att åka berg-och-dal-bana. Vid ett besök på ett av kooperativets regionalkontor blev vi serverade vi nygrillad lama tillsammans med quinoa och färskost. Och boliviansk öl.

En annan frukost bestod av friterat bröd gjort bland annat på quinoamjöl. Till brödet fick vi ett quinoa kokat med mjölk och socker. Förr i tiden maldes quinoan på enkla kvarnar som såg ut som på bilden här nedanför.

Annan traditionell mat är dumplings av quinoa. Då blandar man quinoamjöl, vatten och salt som sedan ångkokas. Dumplings kan vara fyllda med ost. Man äter också sallader med quinoa eller stuvar quinoan. Till frukost är det vanligt att man äter quinoapops – det vill säga quinoa som poppats som popcorn.

Nu ska jag avsluta min berättelse om quinoa från Bolivia med en bild på en de vackraste platser som jag har besökt – Salar de Uyuni. Salar de Uyuni är en saltsjö. På vintern torkar sjön ut helt. Vid vårt besök, i mars, fanns det fortfarande vatten kvar i sjön. På bilden här nedanför är det en ö ute i saltsjön som speglar sig i vattenytan vid soluppgången.

I nästa del av min reseberättelse ska vi bege oss till en helt annan del av Bolivia, till Santa Cruz och till odlingen av sesamfrön.

Åsa

Quinoa del 1Quinoa del 2Quinoa del 3

Här är fortsättningen på Åsas inlägg om quinoa.

Jag brukar ofta få frågan hur jag orkar pendla mellan mitt hem i Upplands Väsby och Saltå Kvarn i Järna. En enkel resa på cirka två timmar med tåg och buss. Beroende på mitt humör kan svaret variera, men nu – nyss hemkommen från Bolivia – är svaret ganska enkelt: För att jag dagligen får lära mig något nytt om den mat vi äter. Och för att jag får träffa de personer som odlar och tillverkar vår mat – både i Sverige och i andra länder.

Åsa Lindeblad, kvalitetschef Saltå Kvarn

Quinoa är en ört, en mållväxt, och är inte släkt med våra fyra sädesslag – vete, korn, råg och havre. Den är istället släkt med till exempel svinmålla (se bild nedan), som är ett vanligt ogräs i Sverige.

Quinoa växer fortfarande vilt på högplatån i Bolivia. Den vilda formen (se bild nedan) är mindre och mer oansenlig än sina förädlade släktingar.

Det finns många olika sorters quinoa – men man brukar skilja mellan vit, svart och röd quinoa. Skillnaden är, tycker jag, att den vita quinoan är lite beskare i smaken medan svart och röd är mer nötiga. Röd och svart quinoa är också mer ”knapriga” och ger större tuggmotstånd. Jag brukar själv ibland blanda vit quinoa med röd eller svart när jag kokar, eftersom jag själv föredrar den nötiga smaken. Andra skillnader mellan sorterna finns i odlingen (mognaden av fröna) som gör att avkastningen av röd och svart quinoa blir lägre. Det gör i sin tur att priset på den röda och svarta quinoan är högre än den vita. Sedan odlas betydligt mer vit quinoa än den svarta och röda.

Quinoan sås på den bolivianska våren, i september. Sådden sker oftast för hand. Växten behöver lång tid för att fröet ska utvecklas. Det är först efter sex till sju månader, i mars och april, som fröna skördas. På Saltå Kvarn har vi själva provat att odla quinoa utanför vårt kontor i Järna. Plantorna växer bra men fröna hinner inte mogna. Sveriges korta sommar räcker inte riktigt till. Däremot odlas quinoa på andra platser i världen, bland annat i USA. Odlarna i Bolivia menar dock att desto högre upp quinoan odlas desto bättre blir den. Och om det stämmer är det svårt att tävla med den quinoa som växer på högplatån i Sydamerika.

Åkrarna, där quinoan odlas, är oftast ganska små. Storleken varierar lite beroende på var på högplatån man är, men det varierar från någon enstaka hektar och uppåt. Det finns inte några stora problem med skadedjur, men de som finns är bland annat ett mott (en nattfjäril) som äter quinoa. Eftersom odling är ekologisk används inga kemiska bekämpningsmedel, utan man tar hjälp av feromonfällor (se bild nedan) för att fånga in nattfjärilarna. Feromoner är doftämnen som bland annat nattfjärilarna sänder ut för att kommunicera med varandra. På så sätt kan man lura fjärilarna i en fälla.

Ett annat djur som kan skada odlingarna är lamadjur, både de tama lamadjuren men också den vilda laman – vicuña. Vicuñan (se bild nedan) är mycket smäckrare än sin tama släkting.

De tama lamadjuren spelar en central roll i lantbruket på högplatån – lamadjurens gödsel används för att tillföra näring till åkrarna, köttet äts och dess mjuka (alpaca) ull tas till vara. Överallt på högplatån ser man lamadjuren ströva omkring, till synes ensamma. Men de följs alltid åt av en herde. På natten tas lamadjuren hem bland annat för att skydda dem mot pumor som lever på högplatån. Våra värdar bekräftade också det som man hört sedan barnsben – laman spottar riktigt bra.

I mars-april när fröna har utvecklats färdigt skördas quinoan för hand med en machete. Hela plantan skärs av vid basen och sedan läggs allt på tork på åkern. Växten staplas upp ungefär som vi gjorde med våra sädesslag förr i tiden.

Det tar ungefär 40 dagar för quinoan att torka. Ute på åkern läggs sedan quinoan på en presenning. Med hjälp av ett redskap slår man fröna av plantan. Med en enkel anordning rensas även fröna från blad och pinnar från växten. På bilden ser du hur min kollega Mårten tillsammans med Christof visar hur den första rensningen det går till.

Odlaren tar en förtjänstfull rast medan han tittar på.

Vit quinoa har en stor variation i färg. Bilden visar vit quinoa efter den första rensningen på fältet. När quinoan har packats efter rensning, putsning, tvättning är quinoan vit, men som du säkert ha sett när du äter quinoa, kan färgen variera från vit till lätt rosa.

När quinoan har grovrensats transporteras den med lastbil, lamadjur eller åsnor till närmaste regionalkontor där quinoan rensas en andra gång. Här förvaras alla olika odlares quinoa i olika säckar så att man kan se exakt från vilken odlare som quinoan kommer från. Sedan transporteras quinoan till anläggningen där quinoan putsas, tvättas och rensas. I tvättningen tas de så kallade saponinerna bort. Saponiner är ämnen som finns naturligt i quinoa-fröet för att skydda det från skadedjur. Saponiner finns i många växter, till exempel såpnejlika som växer i Sverige. Något som Mårten och jag lärde oss under vår resa är att man inte behöver skölja quinoan hemma innan man kokar den. Här nedanför är en bild från när saponinerna tas bort från quinoan, skummet är saponinerna.

Efter tvättningen torkas quinoan och rensas en sista gång. Quinoan säckas upp på stora säckar och transporteras med lastbil till Chiles kust. Från Chile åker quinoan båt till Hamburg. Från Hamburg sker transporten med lastbil till Göteborg. I Göteborg packas quinoan i Saltå Kvarns förpackningar. Från Göteborg transporteras quinoan med järnväg till Årsta. Och sedan med lastbil till vårt lager i Järna.

Men, vad gör man då med quinoa? Allt, skulle jag säga efter mitt besök på högplatån. I nästa bloggpost ska jag i en bildkavalkad visa en del av det som Mårten och jag åt under vårt besök på Altiplano.

 

//Åsa

Quinoa del 1Quinoa del 2Quinoa del 3

Åsa och Mårten har varit i Bolivia och Åsa kommer att göra några blogpostningar om resan. Här är den första.

Alldeles nyligen kom jag och min kollega Mårten på Saltå Kvarns inköpsavdelning hem från Bolivia där vi besökte två av våra leverantörer. I västra Bolivia besökte vi vår leverantör av quinoa och i östra Bolivia besökte vi vår leverantör av sesamfrön.

Jag ska i några bloggposter beskriva lite av det vi upplevde och lärdes oss under vår resa till ett av världens vackraste länder. Jag har inte varit i världens alla länder, långt ifrån, men Bolivia, dess kontraster och dess underbara människor är inget som man går oberörd förbi.

Åsa Lindeblad, Kvalitetschef Saltå Kvarn

Quinoa del I

För ungefär 10 år sedan upptäckte västvärlden fröet från växten quinoa, Chenopodium quinoa. I Sydamerika, där växten även växter vilt, har den odlats mycket länge – först av folket som bodde kring Titicacasjön och sedan av inkafolket. Än idag betyder quinoan enormt mycket för de människor som bor på högplatån eller Altiplano (se bild) som den kallas i Sydamerika.

Den quinoa som Saltå Kvarn säljer odlas i västra Bolivia, på den bolivianska delen av Altiplano.

Uppe på högplatån på mellan 3 500 till 4 000 meter höjd är landskapet kargt och klimatet hårt.  På vintern är det kallt och husen är enkelt byggda av sten och lera. Nu på hösten i mars-april är det kyligt, strax över noll grader på kvällar, nätter och morgnar. På dagen stiger temperaturen till ungefär 15 grader. Bolivia är ett land med många kontraster – mellan rik och fattig, stora skillnader mellan klimat i olika delar av landet och i dess landskapsformer. I väster, på högplatån, är det kargt och kyligt och i öster, på låglandet, råder tropiskt klimat med 30 grader året runt och tropiska regn.

Saltå Kvarn har tre olika sorters quinoa – svart, röd och vit. Alla är samma art, men olika varianter/sorter. Quinoan odlas av ett kooperativ som består av 1 260 odlare. Tillsammans odlar de quinoa på en yta av 14 000 hektar. Förutom den uppodlade ytan har odlarna ytterligare 21 000 hektar som ligger i träda och 72 000 hektar som används för bete till de lamadjur som spelar en viktig roll i odlingen av quinoa. Lamadjurens spillning används som gödsel, dess kött äts och lamans ull används till textiltillverkning. På grund av det karga och hårda klimatet är quinoa det enda som kan odlas på den största delen av kooperativets marker. På platser där mikroklimatet är lite mildare odlas även andra grödor som majs, potatis och spannmål. Men på det stora hela utgör quinoa och lamadjur dessa 1 260 familjers försörjning.

Quinoa är välkänt för dess näringsinnehåll. Vad man kan läsa om quinoa är att det innehåller alla essentiella aminosyror. Ett citat som jag lagt på minnet är ”människor kan inte överleva på ett enda livsmedel, men om man skulle måste välja något så skulle quinoa vara det bästa alternativet”. Näringsbrist bland befolkningen är, enligt dem själva, ovanligt. Man kan också läsa i flera artiklar att osteoporos (urkalkning av skelettet) är ovanligt bland kvinnorna som lever på högplatån. Orsaken skulle vara quinoans höga innehåll av kalcium.

Här kring Oruro, La Paz, Challapata och Salinas de Garci-Mendoza äter människorna quinoa så gott som dagligen. Det finns rapporter om att människor i de områden där quinoan odlas skulle välja andra livsmedel än quinoa för att den ska ha blivit för dyr. En stor radiostation i La Paz genomförde nyligen en undersökning där de frågade hur ofta människor äter quinoa. Svaret de fick var att de åt quinoa dagligen, vilket överraskade dem som gjorde undersökningen. Men visst är quinoa dyrare än till exempel vete, men den största orsaken till att matvanor ändras är att unga hellre vill äta andra livsmedel, menar de boende i området. I kooperativet säljer inte odlarna all den quinoa de skördar utan en del, cirka 10 procent, används för egen konsumtion under året.

Kooperativet startades för 29 år sedan då odlarna bestämde sig för att göra något åt den alltmer svåra situation de befann sig i. Fler och fler flyttade familjer flyttade från högplatån till städerna. På den tiden hade quinoan inget som helst värde, mer än som mat för odlarna själva. Kooperativet bildades och det första de gjorde var att bygga enkla anordningar för att ta bort de bitterämnen, saponiner, som finns naturligt i quinoan. Då kunde odlarna sälja quinoan till de gruvarbetare som arbetade i området kring staden Oruro. Gruvarbetarna saknade möjligheter att tvätta quinoan själva för att få bort saponinerna. Verksamheten växte och idag säljer kooperativet quinoa i Bolivia, men en stor del av produktionen går till på export. Utflyttningen har vänt och kooperativet har hjälpt till att bygga upp skolor och sjukvård i de avlägsna byarna. All quinoa som kooperativet odlar är ekologisk, men den quinoa som säljs i Bolivia är inte certifierad. Förutom kärnverksamheten kring quinoa driver även kooperativet andra projekt. Ett konkret exempel är ett projekt är det kvinnorna i kooperativet driver. Syftet med projektet är få inkomster via andra källor än quinoan. Kvinnorna stickar mössor, tröjor och sjalar av lamadjurens ull och säljer. Projektet har även byggt upp ett internetcafé där man bland annat bedriver dataundervisning.

Varje år väljer kooperativets en president, en odlare, som får representera kooperativet under ett år. Kooperativet är uppbyggt av ett antal regioner och i varje region finns ett kontor med två personer – en ansvarig för administrationen och en agronom som hjälper odlarna. Även de personer som arbetar med administrativa frågor i varje region väljs varje år av kooperativets medlemmar. Det är en medveten strategi som kooperativet har, att odlare representerar kooperativet, för att förståelsen för de förhållanden som odlarna har ska genomsyra verksamheten. Kooperativet har också en stab med administrativ personal i La Paz. Staben i La Paz är anställda och arbetar med försäljning och med kontakterna med kooperativets kunder.

1998 byggde kooperativet en produktionsanläggning.

På anläggningen tas quinoan emot från de olika regionerna. Här tvättas, sorteras och paketeras quinoan i säck för att sedan transporteras vidare till bland annat Europa. Kooperativet har också ett eget väl utbyggt laboratorium där de utför olika analyser.

Stoltheten över quinoan går inte att ta miste på.

Men tillsammans med stoltheten finns en oro för att västvärlden intresse för quinoa ska minska. Vilket är lätt att förstå, för utan exporten av quinoa minskar odlarnas möjlighet att bo kvar på sin vackra Altiplano.

I nästa del av min resebeskrivning kommer jag berätta mer om quinoa och odlingen av quinoa.

Åsa

Quinoa del 1Quinoa del 2Quinoa del 3